Upp&ner

Har alltid känt att jag inte passar in någonstans…. Att jag är lite malplacerad oavsett var jag befinner mig.
Då tänker säkert många av er att det beror på mitt ursprung.
Jag tänker att det inte beror på det.
Att mitt utseende gör en rejäl avstickare från det typiska svenska utseendet är faktiskt något som jag, iallafall väldigt sällan, reflekterar över (gäller uppenbarligen även min käre make som häromdagen utbrast: “du ser ju faktiskt asiatisk ut” 🤣😂 )

O förresten, vad är ett typiskt svenskt utseende!?

Min känsla är att jag inte “smälter in” någonstans, och handlar nog mest om att jag har en skev självbild.
Förnuftsmässigt så vet jag, och har fått lära mig att min egen spegelbild skiljer sig enormt mycket från den spegelbild min omvärld ser.

För att försöka förklara kort och enkelt så tänker jag såhär:
Om ni står upprätt i “er” värld, så hänger jag uppochner

Jag har också upptäckt att alla människor är just människor och inget annat (vad har jag egentligen trott!? ) 😘
Förr så kunde jag nästan bli skräckslagen bara över vetskapen om att jag kanske skulle behöva träffa någon som kanske inte är så trevlig och som kanske skulle göra så att jag kanske skulle känna mig otrygg.

Jag kan ha precis samma känsla idag, men numera så kan jag övervinna alla dom där “kanskena” och har lärt mig att även jag kan klara av situationer, precis “som alla andra”.

Tycker jag att det är enkelt?
“Ja”, vissa dagar så finns det inga bekymmer och vissa andra dagar så är svaret “Nä”, pga att jag då har förlagt alla mina skills.

Hur är det ens möjligt att skapa “no data avaible” med jämna mellanrum!?
Att ställas inför göromål som jag dagen innan genomförde utan att blinka, och som jag nästa dag inte ens kan föreställa mig att utföra!?

Att veta att jag har befunnit mig någonstans, utfört någon uppgift o dyl, men ändå säger känslan något helt annat.
Skumt!!

Ska jag någonsin få ihop den ekvationen?
Kanske, kanske inte…

Vid det här laget så tänker väl ni att jag är knäpp på riktigt. Precis så har jag också tänkt.
Vad är det för fel på mig som inte är “som alla andra”!?
Finns så mycket jag vill förmedla om hur jag upplever världen, och det kommer mera så småningom.
Detta är bara ett litet axplock.

Inte ens en utredning (som jag har kämpat för läääänge) pekade på något åt det hållet.
Snarare tvärtom – “Det finns ingenting som pekar på att du skulle ha någon form av funktionsvariation och som orsakar bekymmer för dig”

Puh, då är det ju verkligen fel på mig. Jag har tusen saker i min vardag som jag hela tiden behöver brottas med för att få en dag att fungera smärtfritt, och ändå har specialistvården konstaterat att jag är mycket välfungerande!

Välfungerande?? Är jag det kanske trots allt, och att det faktiskt är som så att det är mina känslor som hela tiden spelar mig ett spratt, och då i gott sällskap av alla hjärnspöken!!

Jag tror, att om jag hade fått göra en utredning i lägre ålder, så hade resultetat blivit något helt annat. Istället har jag behövt lära mig att kompensera och hantera alla mina “jobbigheter” så att de inte längre märks.

Om jag hade vågat möta min egen spegelbild mycket tidigare i livet så hade det definitivt varit mycket mer hälsovänligt för mig ❤

Nu väntar balkonghäng med min bättre hälft!!
HAN – som ser mig varje dag & som gör den här världen så himla mycket bättre!! ❤

Hoppas du har någon som ser & respekterar dig ovillkorligt!!

Ta hand om dig, så ses och hörs vi snart igen 🙌💕

 

4 kommentarer

  1. Starkt att våga skriva detta. Tror många känner igen sig i det, men vi ska alla vara så “perfekta” Måste vi alla vara skapta i samma form, och vem bestämmer vad som är avvikande? Har också svårt att passa in och kan förstå din känsla. Ändå jobbar jag inom LSS och enligt min chef väldigt bra 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *