För mig så är det alltid mina känslor som har bestämt min färdriktning. Eller, hur var det nu igen?
Jo, så är det faktiskt. Alltid när jag har tillåtit mig själv att bara vara jag till 100% så är det definitivt känslorna som har avgjort.

Däremot, periodvis i mitt liv, när jag har fått mina känselspröt bortkopplade, frivilligt & ofrivilligt, så har det sällan varit till min fördel, och jag har kommit vilse.
Kan verkligen inte leva utan dom!!

För mig är det som om mina osynliga känselspröt (brukar kalla dom känslotentakler) har en större livsuppehållande funktion än mitt hjärta!!

I vissa avseenden så kan det vara en helt fantastisk egenskap att “bara känna” vad som blir bra eller inte & ibland kan det vara sååå annoying att inte kunna övervinna eller styra sina känslor och låta dessa avgöra, små som stora beslut.

En veckohandling tex, som jag är fullt medveten om är ett både ekonomiskt och tidssparande görmål, resulterar för mig/oss istället i en sämre ekonomi och många energikrävande vardagsbekymmer inkl känslostormar i vår familj.
Jag lovar att jag verkligen har försökt med detta genom åren, men har kapitulerat inför faktum att jag är totalt värdelös på detta, och med skräckblandad förtjusning så har denna egenskap gått i arv!!

Kan verkligen inte förhålla mig till en hel veckas förutbestämda meny.
Vi kan ha handlat hem alla ingredienser till den kvällsmat som vi har bestämt att vi ska, men om jag inte kan “känna in” den måltiden så kan jag inte förmå mig att förlika mig med detta. Dessa tillfällen slutar, iallafall nästan uteslutande, med att menyn görs om och min älskade man får åka iväg och inhandla nya livsmedel, samt att utrymmet i kylen minskar ytterligare.

Hur svårt ska det vara tänker ni!? Vad är bekymret, det är väl bara att göra!?
Ja, så tänker jag såklart med & jag önskar att jag kunde ge er ett vettigt svar och framförallt ge mig själv en hållbar och sund förklaring, men det kan jag inte.
Det är bara sån jag är!
Att äta något, göra något, känna på något, se på något och allt därtill, som jag inte känns rätt, skapar en kraftig ångest i mig och som jag fortfarande inte har lärt mig att förhindra.
MEN – jag har har lärt mig att hantera den, och det är en stor vinstlott för mig!

Vilket håll?? Ingen aning!!

Mitt MINDSET:
* Stanna upp, känn in och upptäck!
* Inte fastna om jag inte hamnat rätt!
* Ok att inte fortsätta eller byta färdriktning om det känns behagligt & bekvämt!
* Våga ta ny fart åt annat håll även om det känns läskigt!

Hoppas du också har vågat locka fram ditt mod för att leva ditt liv som du vill!

Nu ska jag strax hugga in på söndagstacos!!
På återhörande!!

Kramelikramiz

Har alltid känt att jag inte passar in någonstans…. Att jag är lite malplacerad oavsett var jag befinner mig.
Då tänker säkert många av er att det beror på mitt ursprung.
Jag tänker att det inte beror på det.
Att mitt utseende gör en rejäl avstickare från det typiska svenska utseendet är faktiskt något som jag, iallafall väldigt sällan, reflekterar över (gäller uppenbarligen även min käre make som häromdagen utbrast: “du ser ju faktiskt asiatisk ut” 🤣😂 )

O förresten, vad är ett typiskt svenskt utseende!?

Min känsla är att jag inte “smälter in” någonstans, och handlar nog mest om att jag har en skev självbild.
Förnuftsmässigt så vet jag, och har fått lära mig att min egen spegelbild skiljer sig enormt mycket från den spegelbild min omvärld ser.

För att försöka förklara kort och enkelt så tänker jag såhär:
Om ni står upprätt i “er” värld, så hänger jag uppochner

Jag har också upptäckt att alla människor är just människor och inget annat (vad har jag egentligen trott!? ) 😘
Förr så kunde jag nästan bli skräckslagen bara över vetskapen om att jag kanske skulle behöva träffa någon som kanske inte är så trevlig och som kanske skulle göra så att jag kanske skulle känna mig otrygg.

Jag kan ha precis samma känsla idag, men numera så kan jag övervinna alla dom där “kanskena” och har lärt mig att även jag kan klara av situationer, precis “som alla andra”.

Tycker jag att det är enkelt?
“Ja”, vissa dagar så finns det inga bekymmer och vissa andra dagar så är svaret “Nä”, pga att jag då har förlagt alla mina skills.

Hur är det ens möjligt att skapa “no data avaible” med jämna mellanrum!?
Att ställas inför göromål som jag dagen innan genomförde utan att blinka, och som jag nästa dag inte ens kan föreställa mig att utföra!?

Att veta att jag har befunnit mig någonstans, utfört någon uppgift o dyl, men ändå säger känslan något helt annat.
Skumt!!

Ska jag någonsin få ihop den ekvationen?
Kanske, kanske inte…

Vid det här laget så tänker väl ni att jag är knäpp på riktigt. Precis så har jag också tänkt.
Vad är det för fel på mig som inte är “som alla andra”!?
Finns så mycket jag vill förmedla om hur jag upplever världen, och det kommer mera så småningom.
Detta är bara ett litet axplock.

Inte ens en utredning (som jag har kämpat för läääänge) pekade på något åt det hållet.
Snarare tvärtom – “Det finns ingenting som pekar på att du skulle ha någon form av funktionsvariation och som orsakar bekymmer för dig”

Puh, då är det ju verkligen fel på mig. Jag har tusen saker i min vardag som jag hela tiden behöver brottas med för att få en dag att fungera smärtfritt, och ändå har specialistvården konstaterat att jag är mycket välfungerande!

Välfungerande?? Är jag det kanske trots allt, och att det faktiskt är som så att det är mina känslor som hela tiden spelar mig ett spratt, och då i gott sällskap av alla hjärnspöken!!

Jag tror, att om jag hade fått göra en utredning i lägre ålder, så hade resultetat blivit något helt annat. Istället har jag behövt lära mig att kompensera och hantera alla mina “jobbigheter” så att de inte längre märks.

Om jag hade vågat möta min egen spegelbild mycket tidigare i livet så hade det definitivt varit mycket mer hälsovänligt för mig ❤

Nu väntar balkonghäng med min bättre hälft!!
HAN – som ser mig varje dag & som gör den här världen så himla mycket bättre!! ❤

Hoppas du har någon som ser & respekterar dig ovillkorligt!!

Ta hand om dig, så ses och hörs vi snart igen 🙌💕

Första gången som jag tog mig tiden att läsa igenom mina adoptionshandlingar i detalj så hade jag hunnit bli nästan 40 år!
Jag har faktiskt ingen aning om varför det tog mig så många år, men har nog faktiskt aldrig riktigt haft det behovet förrän då.

Någonstans i all text så kan jag utläsa att jag troligen är född i Mokpo, en hamnstad i Sydkorea, och att jag troligen är född 28 september 1972.
Brukar ju alltid säga att ålder “bara” är siffror som beskriver hur mycket livserfarenhet och klokskap vi har hunnit skaffa oss.
Så har det egentligen någon betydelse!?

PRESUMTIVE – kanske är det faktiskt det som har präglat mig genom livet. Har ju alltid haft och har fortfarande så många “om & men”.

FAMIILJ = okänd
Vad är familj & hur ska det kännas!?
Såklart att det hade varit enormt tacksamt och fint att få någon form av information om hur mina biologiska föräldrar ser ut. Eller såg ut? Lever dom? Vilka var dom och hur levde dom då?

Något som jag är helt säker på är att en familj definieras inte av dna, utan av kärlek, omtanke & gemenskap, med de som finns omkring dig. Så jag stödjer inte Wikipedias beskrivning av en familj: “en grupp människor som förenas genom blodsband”

Hur skulle du beskriva en familj!? ❤

28 september 1973, på min förmodade 1-årsdag, så flög jag för första gången i mitt liv, i sällskap av en engelsk flygvärdinna. Helt ovetandes om varför och vad som väntade. Dagen efter så landade jag på svensk mark & from då så finns det någon som kan berätta om mitt liv som liten.
Jag möttes av tre, för mig då helt okända personer, men som aldrig varit något annat än mamma, pappa & storasyrran ❤

Ta hand om dig!
Så glad för att just du väljer att kika in här på min blogg 🙌

KRAMELIKRAMIZ

Finns så mycket jag har suktat efter i livet, och så många saker jag velat ha. Jag har levt med en konstant “stressande & molande” känsla inombords där jag hela tiden gått och väntat på att livet ska börja.

Har ju varit sååå fläpp som inte har fattat bättre än att livet pågår i allra högsta grad & att det började när jag tog mitt första andetag någonstans i Korea för snart 49 år sedan.

Jag är långt ifrån fläppbefriad numera. 😂
Nixelipix, långt ifrån. Jag har massor kvar att lära & framförallt förstå.

Ska jag vara helt ärlig så fattar jag fortfarande ingenting, men jag har ändå hittat en lunk som passar mig och som jag klarar av att följa och hänga i ❤

Hoppas att DU har hittat din lunk!!
Kramelikramiz 🙌

Att hålla i ratten och tro att jag kan bestämma exakt vilken riktning min livsfärd ska ta är långt ifrån vad jag har klarat av. Sitter dock här nu på min första semesterdag & känner mig ändå rätt så nöjd, trots att autopiloten, utan någon som helst manuell manövrering från min sida, fått styra min färdriktning i alltför många år. Är mitt liv bekymmersfritt? Okomplicerat? Ångestfritt? Stressfritt? SVAR: Absolut inte!! Däremot så är jag lycklig & är mer modig än vad jag någonsin har varit! ❤ Fnular fortfarande på vad jag ska dela av med mig först, men tänker att det är väl inte så himla “knussligt”, utan det får bli huller om buller utifrån vilka tankehärvor som gör sig mest hörda för stunden 😂 Tack för att du läser & kul om du vill hänga på!! KRAMELIKRAMIZ ❤